Tankar som tvingat sig in i mitt huvud

Klockan är nu snart 8 på morgonen. Jag har varit hemma hela veckan från jobbet pga mitt psyke och mitt psyke har påverkar min kropp så när jag var redo att gå tillbaka så var inte min kropp det.

Det jag pratar om är mina tankar som tvingat sig in i mitt huvud och tar över mitt liv, igen. Jag nedvärderar mig själv ordentligt hela tiden, enligt mig själv är jag inte bra på något, ingenting alls. Jag har inte fått den sorts av belöning eller bekräftelse som jag själv känner är nödvändig för jag ska känna mig bra.

Just nu är det mycket tankar att jag måste gå ner i vikt, annars syns jag inte och når inte mina mål. Jag gick upp ”en del” när jag bodde hemma, levde gott och rörde väldigt lite på mig och det plågar mig nu. Jag har inte viljan eller orken att äta/laga mat för jag är rädd att jag kommer gå upp ännu mer och jag är trött på att diska hela jävla tiden, så den här veckan har jag sovit väldigt dåligt under väldigt konstiga tider (var vaken i nästan ett dygn och åt typ ingenting) och pga det fick jag ont i magen för jag var hungrig, inte ätit och sen fått ont i magen när jag väl åt – detta händer mig lite då och då. Jag hade 3 nätter jag inte fick sova för min mage tvingade upp mig flera gånger. Jag vågar inte gå till gymmet själv och har därför inte gjort det även jag faktiskt har köpt ett gymkort.

Jag kommer på mig själv när jag är ute och ska t.ex. fixa något ärende som handla mat eller nåt och möter antingen ett killgäng eller tjejgäng som båda är väldigt bra på att döma tjejers kroppar, jag går och skäms för min kropp, speciellt mina lår och rumpa, går med sänkt blick och hoppas på att ingen ser mig. Det har alltid varit min skam. Mina lår har alltid varit djävulen i mitt huvud och jag har kämpat att hålla dom smala enda sen jag slutade med konståkningen.
Jag vill inte visa mig för vänner, familj och knappt mig själv för jag ser varenda fel som jag måste fixa. Jag vill inte sexualiseras så jag håller mig till pösiga kläder, då ser ingen hur jag ser ut och jag slipper äckliga blickar. Då ser ingen hur jag ser ut.
Vill inte ha magtröja och knappt linnen för det visar min mage som majoriteten av tiden är svullen. Eller mina armar som börjar samla på sig fett som dom annars aldrig gör.
Jag kollar på andra tjejer och tänker vad de måste tänka om mig, för stor, borde träna och såna saker, speciellt om dom är mindre än mig.

Jag har haft dessa tankarna sen jag var 10 ÅR, jag har inte duschat med någon annan tjej sen jag gick i 4an och började utvecklas. Jag var en av dom första och jag skämdes och det har hållit i sig än idag. Duschade innan alla andra efter idrotten eller inte alls för jag va rädd att visa mig.
Har levt med en sån rädsla för livet att jag vet inte om jag har påverkat mig själv att vara blyg och introvert. Hade jag kunnat vara så mycket mer om jag valde att inte skämmas när jag var 10 år?

Tankar som tvingat sig in i mitt huvud

Foto: Sigetty 

You Might Also Like...

No Comments

    Leave a Reply

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.