Browsing Category

Tankar

Är jag påväg tillbaka?

Jag lyssnade inatt på P1 dokumentär – Mitt ätstörda gäng och ett tag satt jag bara som helt i trans då det va sååå mycket jag kände igen mig i. Sjukt jävla läskigt men det satte också igång mina tankar och om hur mitt tänk har utvecklats.

Det är ju som dom säger att det finns kvar men att det finns nu andra saker som är viktigare och därför blir det inte en lika stor grej. Men jag kan allvarligt säga att jag är påväg tillbaka och har mer och mer tankar att måste göra det ena efter det andra för jag har gått upp, i mina ögon, rätt så ordentligt.
Dock har jag bott hemma ett tag och satt i mig det ena och det andra så det försvinner väl nu när jag bor själv men skäms över hur jag ser ut och har gjort i flera år.

Jag minns inte ens när jag var på stranden sist för att sola och bada för jag vill inte att någon ska se mig. Jag har en bild från när jag var mindre och går på bryggan som vi har på Klitterhus men då åkte jag fortfarande konståkning och var vältränad och tänkte inte på det sättet.

Att jag ens badade i en body på eventet i Stockholm är helt overkligt för mig för jag hade AAAALDRIG gjort det om det inte fanns folk där som var så body positive som gjorde att jag faktiskt vågade. Tänkte inte ens på mitt häng där bak eller mina celluliter som verkar ha bildat stammar och förökat sig.

Men här hemma är det inte samma sak, folk vet vem jag är, att jag alltid sett ut på ett visst sätt och nu när jag inte gör det är jag rädd att folk ska snacka eller jag vet faktiskt inte. Folk är väl bättre på att döma här nere och jag vill inte att folk ska t.ex. sluta följa mig för jag inte håller måttet eller inte var som dom trodde. Fattar ni?
Fattar knappt själv vad jag menar men det jag vill säga är att jag börjar få tillbaka mina störda tankar med att jag ska inte äta vissa grejer och jag måste börja träna som fan och massa sånt.

Dock är jag nog för lat för att faktiskt göra något så drastiskt och det kommer sluta med att jag lever life och sätter det på en hälsosam nivå, precis som det ska va.

Mitt ätstörda gäng

Mitt ätstörda gäng

Jag får inte glömma att ha roligt

Asså det här med sociala medier, jag tycker det är sjukt roligt och kollar alltid runt för att lära mig mer och ta mig längre genom nya tekniker. Inte för att det går så bra men nu undrar jag om jag tar det på ”för stort allvar”?
Jag viiiiill verkligen komma någonstans men pga det har jag nog stängt inne mig och glömt bort att bara ha kul med mina plattformar. Jag behandlar t.ex. min Instagram lite som om det är min chef’s och jag får absolut inte göra fel och lägga upp fel grejer. Men det tror jag kan va för jag är så van nu att om jag lägger upp fel grejer så slutar folk att följa mig.

Det va ju en period då vad jag än la upp så förlorade jag sådär 10+ följare och ingen började följa.
Det kanske inte är så mycket för er med mycket mer följare men för mig tar det mig längre ifrån mitt mål och 10 följade gör såååå mycket för det är 10 stycken närmare nästa hundratal eller ja, ni fattar kanske.

Jag frågade vad ni ville ha och då var det mer random grejer ur mitt liv, blandat med bilder och videos, ni tycker olika när det kommer till kvantitet och kvalité så man kan ju köra på båda. Jag gör ju detta för att inspirera andra men om jag inte är någon inspiration, vafan håller jag på med?
Jag tycker om att ta fina bilder, sen är jag rätt lost när det kommer till resten. Riktigt jävla lost, haha.

Jag ser vissa större personer lägga upp att dom ska börja följa sina vänner med mindre följare och jag vill verkligen ha den supporten men vill på ett sätt inte fråga eller be om det. Jag är lite den personen som helst inte ber om hjälp, jag vill klara det själv men frågan är nu om jag verkligen kan det i detta ämnet.
Jag tror inte jag kan växa som jag vill utan någons hjälp, men vem skulle ens vilja hjälpa mig??
Får fråga mamma, haha. Mamma kan allt.

 

roligt
roligt
roligt

Jag är den sista folk tänker på

Triggervarning.

Vet inte om jag har en dipp idag eller vad som händer men jag mår inte så bra. Tankarna är grova, alltså jag-borde -ta-mig-liv-grova. Nej,  kommer såklart inte göra något, beskriver bara känslorna och tankarna som snurrar runt i huvudet på mig.

Jag är så trött på att känna mig som värsta outsidern, den ingen tänker på om något ska hittas på, den ingen hälsar på när man är här, den ingen vill hjälpa när det krisar, den som bara försvinner i bakgrunden och är osynlig.
Jag är så trött på att vara jag, inte passa in någonstans, alltid känna mig som tredje hjulet.
Vill byta liv, miljö, utseende, ja allt.

Har verkligen ingen lust att fortsätta, får ringa min läkare och se vad som finns att göra, vill inte ha mina piller som en jävla snuttefilt.
Och pillerna löser inte verkligheten. Man kan inte plåstra om mig när världen fortsätter som vanligt.
Längtar tills jag och L flyttar upp till Stockholm, få börja om på något sätt.
Det kanske finns mer där uppe för mig?
Eller köra på Spanien, bara fly landet. Bli bortglömd på 2 sekunder. 

jag

jag

Varför ska vi alltid ligga alla andra till lags?

Nu är bitterfittan tillbaka med mina tankar.
Nej men jag tänker en del, som ni nog har märkt ni som har hängt med ett tag, och den här gången fattar inte jag varför jag alltid ska göra som alla andra vill. Varför jag ska se till att alla andra är bekväma och göra på deras sätt för att dom ska nöjda?
What about me?

Så nu framöver så ska jag prioritera mig själv mer, om andra vill på annat sätt, japp då skiter jag i vilket you do you.
Jag ska inte bli självisk, det är inte det men är så trött på att bli besviken eller obekväm för att jag lägger mig för att göra som dom vill.
Ska inte längre räkna med andra utan mer med mig själv.

bitterfitta

bitterfitta

Uppdatering om mitt mående

Hej hopp och godmorgon för min del. Sov lite extra länge idag även fast jag sagt till mig själv att inte göra det men ni vet det där att lyssna på sig själv. Jag tänkte uppdatera er lite vad som hänt på sistone med mitt mående. Det har ju förändrats lite, det har nog inte märkts för jag uppdaterar inte lika mycket här om det personliga planet utan mer om aktiviteter, foto och skönhet som jag faktiskt ska.

Men för det första, jag har slutat ta mina antidepressiva tabletter. Dom tog slut och min läkare sa att jag skulle ta dom till sommaren so here I am och det har väl gått bra. Märker ingen stor skillnad faktiskt och det är bara skönt att slippa påminna sig själv att ta det där monsterpillret, hatar att ta piller och alltid gjort.
Jag säger inte att allt är 100 men det är mycket bättre än förut, jag är på ett bättre ställe och jag har inte mina dippar lika ofta längre.

Det andra är att jag har börjat få ”ångestattacker”. Och med det menar jag att jag kan få ångest från ingenstans i några sekunder eller minuter och sen går det över. Ibland tar det längre tid och det är nog det jobbigaste på länge. Flera gånger har jag tänkt på att jag inte orkar detta, orkar inte känna såhär och att det bara kommer precis som när det känner för det.
Från ingenstans kan jag känna att jag vill dö, har nära till gråt och blir helt utmattad. Hatar det för är det inte det ena så är det det andra.
Det är nog det som påverkar mig mest vid det här laget, skriv gärna till mig om ni upplever samma sak och vad ni tror det beror på. Har frågat en kompis och hon säger att det är kroppens sätt att säga åt mig att chilla men jag har precis haft semester så I don’t know.

En tredje grej är att jag, som sagt, är tillbaka till jobbet efter semestern och är faktiskt i fotostudion som jag tycker om så mycket. Även där kan jag få mina attacker, sjukt jobbigt för jag gillar verkligen det stället.
Men jag har börjat cykla till och från jobbet, idag var första dagen dock men istället för att få skjuts dit och gå hem så cyklar jag båda vägar, vilket är jäkligt bra ändå. 6-7 km dit och sen samma runda hem så det blir ju ändå över en mil varje dag.
Får se om det gör någon skillnad på kroppen om någon månad framåt, ska bli spännande!

mående

mående

Vem tror jag att jag är?

Efter ha mått bra sååå länge nu så är det en dag då jag har en dipp. Jag förstår inte vad jag håller på med.
Skrev en text på Instagram om just det här att jag försöker jaga en dröm som nog bara kommer förbli en dröm. Jag går ju bara back – ändå lägger jag hur mycket pengar och tid som helst för att jag ska lyckas. Jag får ingen hjälp för 5 öre med det här utan jag står själv och kämpar som ett djur men det går inte. Jag kommer ingen vart.

Kan dock inte sluta nu, har lagt alldeles för mycket pengar på den här hemsidan och allt annat jag har fixat som t.ex. min kamera, jag får iallafall testa för min egen skull. Blogga för jag ska ha något att se tillbaka på, kändes nästa bättre att blogga när ingen visste om den här hemsidan för då var det inte samma sak. Nu är pressen på mig igen och medan jag ser andra lyckas känner jag mig bara sämre för det påminner mig hur dålig jag känner mig.
Är det så att det är något fel på mig? Är jag för alldaglig? Är jag för ful och tråkig? Har jag något att erbjuda er?
Haha, asså vem tror jag att jag är?
Jag är en nobody som försöker bli somebody.