Browsing Category

Tankar

Jag har tappat bort mig själv

Jag sitter och tittar bak på bilder för en tid tillbaka och har börjat inse att jag är inte samma person längre, känns som jag är så långt ifrån den här personen som tacklade smärtan med humor. Nu känns det som den där humorn är borta och jag står kvar som en surtant som ser allting negativt, har ingen energi och bara är så jäkla tråkig??
Någon annan som har märkt samma sak?

Jag klär mig sämre, jag fixar knappt mig, jag låter mig själv se ut som en luffare och inte ta hand om mig själv?
VEM ÄR JAG??!

Jag vill tillbaka till den där tjejen som kan skämta på alla möjliga sätt, speciellt i mina inlägg, bara göra skiten lättare!
Kan vara så att jag har tappat bort mig själv, jag vet inte längre vem jag är, hur jag ska uttrycka mig och bara bli bättre, hur gör man?
Ska man börja med yoga eller sånt och bara oummmmm och tro att man är sig själv igen?
Fast det kanske är meditation man kör såna ljud??

Nej i höst ska jag hitta mig själv igen och verkligen ta hand om mitt inre och yttre lika mycket. Sluta vara så lat!

jag har tappat bort mig själv
jag har tappat bort mig själv

Vill inte låtsas vara någon annan

Okej, en liten uppdatering.
Jag är hemma från Hölminge och varit i stort sett hela veckan men medan jag har varit hemma har jag inte varit på ett bra psykiskt ställe och jag har knappt lämnat lägenheten och därför inte uppdaterat något och inte varit motiverad att skapa något.
Jag håller på att försöka hitta vloggmaterial som jag inte vet om jag har gjort ens och då ska jag börja redigera Hölmingevloggen och av 3 dagar så har jag 1 dag sen vill inte min dator samarbeta och hitta materialet i min kamera. Vet inte om ni förstår vad jag menar men det är väl jag som tänker ”högt”.

Jag kämpar lite med att vara mig själv och tankar styr lite väl mycket nu tycker jag och det är inte bra, dock har jag inte tappat kontrollen, även fast det känns som jag aldrig haft den överhuvudtaget.

Jag vill förändra mitt liv på så många olika plan och i den här förändringen ingår att bete sig ”bra” för att bli godkänd, jag vill inte ta upp det riktigt då jag inte vet om jag kommer få problem då men saken är att jag vill inte låtsas vara någon annan, låtsas ha ett annat språk, va en annan människa för att få någon annan att godkänna mig?
Jag vill vara mig själv och visa det redan från början och den som tycker om mig för det gör det, annars är det bara att gå vidare. Är det inte lite som Mcdonalds annars?
Skitfina hamburgare på bild och sen när man väl får den så är det inte alls likadant. Åååååååh vad jag vill prata mer öppet om det här men jag vet inte om jag vågar men hoppas några av er förstår cuz this drives me nuuuts.
Kanske i framtiden!

Vill inte låtsas vara någon annan

Hölminge

Vet inte hur jag ska börja det här inlägget men just nu befinner jag mig i Hölminge utanför Ljungby, mitt ute i i ingenstans basically med familjen. Jag kände att jag behövde åka iväg och andas, ta mig ifrån allting som är rutin och tänka på annat. Dock har det inte blivit så mycket tänk på annat då jag tänker nästan hela tiden på hur jag ser ut.

Vi var inne i stan idag och jag fick sån ångest när jag provade kläder så jag la tillbaka allting, gick ut ur butiken och grät. Min kropp har blivit så degig och jag mår så dåligt över det.
Jag sa till mig själv att jag ska inte prova några kläder på ett bra tag, undvika vad som får mig att må dåligt, börja träna och äta rätt tills resultat har kommit.

Så ikväll har jag inte velat göra något och jag har legat och sovit i flera timmar för det är det jag gör, jag sover för att undvika verkligheten.
Imorgon åker vi hem och jag vet inte om jag är redo att gå tillbaka. Vill inte, kan inte.

hölminge

Är jag påväg tillbaka?

Jag lyssnade inatt på P1 dokumentär – Mitt ätstörda gäng och ett tag satt jag bara som helt i trans då det va sååå mycket jag kände igen mig i. Sjukt jävla läskigt men det satte också igång mina tankar och om hur mitt tänk har utvecklats.

Det är ju som dom säger att det finns kvar men att det finns nu andra saker som är viktigare och därför blir det inte en lika stor grej. Men jag kan allvarligt säga att jag är påväg tillbaka och har mer och mer tankar att måste göra det ena efter det andra för jag har gått upp, i mina ögon, rätt så ordentligt.
Dock har jag bott hemma ett tag och satt i mig det ena och det andra så det försvinner väl nu när jag bor själv men skäms över hur jag ser ut och har gjort i flera år.

Jag minns inte ens när jag var på stranden sist för att sola och bada för jag vill inte att någon ska se mig. Jag har en bild från när jag var mindre och går på bryggan som vi har på Klitterhus men då åkte jag fortfarande konståkning och var vältränad och tänkte inte på det sättet.

Att jag ens badade i en body på eventet i Stockholm är helt overkligt för mig för jag hade AAAALDRIG gjort det om det inte fanns folk där som var så body positive som gjorde att jag faktiskt vågade. Tänkte inte ens på mitt häng där bak eller mina celluliter som verkar ha bildat stammar och förökat sig.

Men här hemma är det inte samma sak, folk vet vem jag är, att jag alltid sett ut på ett visst sätt och nu när jag inte gör det är jag rädd att folk ska snacka eller jag vet faktiskt inte. Folk är väl bättre på att döma här nere och jag vill inte att folk ska t.ex. sluta följa mig för jag inte håller måttet eller inte var som dom trodde. Fattar ni?
Fattar knappt själv vad jag menar men det jag vill säga är att jag börjar få tillbaka mina störda tankar med att jag ska inte äta vissa grejer och jag måste börja träna som fan och massa sånt.

Dock är jag nog för lat för att faktiskt göra något så drastiskt och det kommer sluta med att jag lever life och sätter det på en hälsosam nivå, precis som det ska va.

Mitt ätstörda gäng

Mitt ätstörda gäng

Jag får inte glömma att ha roligt

Asså det här med sociala medier, jag tycker det är sjukt roligt och kollar alltid runt för att lära mig mer och ta mig längre genom nya tekniker. Inte för att det går så bra men nu undrar jag om jag tar det på ”för stort allvar”?
Jag viiiiill verkligen komma någonstans men pga det har jag nog stängt inne mig och glömt bort att bara ha kul med mina plattformar. Jag behandlar t.ex. min Instagram lite som om det är min chef’s och jag får absolut inte göra fel och lägga upp fel grejer. Men det tror jag kan va för jag är så van nu att om jag lägger upp fel grejer så slutar folk att följa mig.

Det va ju en period då vad jag än la upp så förlorade jag sådär 10+ följare och ingen började följa.
Det kanske inte är så mycket för er med mycket mer följare men för mig tar det mig längre ifrån mitt mål och 10 följade gör såååå mycket för det är 10 stycken närmare nästa hundratal eller ja, ni fattar kanske.

Jag frågade vad ni ville ha och då var det mer random grejer ur mitt liv, blandat med bilder och videos, ni tycker olika när det kommer till kvantitet och kvalité så man kan ju köra på båda. Jag gör ju detta för att inspirera andra men om jag inte är någon inspiration, vafan håller jag på med?
Jag tycker om att ta fina bilder, sen är jag rätt lost när det kommer till resten. Riktigt jävla lost, haha.

Jag ser vissa större personer lägga upp att dom ska börja följa sina vänner med mindre följare och jag vill verkligen ha den supporten men vill på ett sätt inte fråga eller be om det. Jag är lite den personen som helst inte ber om hjälp, jag vill klara det själv men frågan är nu om jag verkligen kan det i detta ämnet.
Jag tror inte jag kan växa som jag vill utan någons hjälp, men vem skulle ens vilja hjälpa mig??
Får fråga mamma, haha. Mamma kan allt.

 

roligt
roligt
roligt

Jag är den sista folk tänker på

Triggervarning.

Vet inte om jag har en dipp idag eller vad som händer men jag mår inte så bra. Tankarna är grova, alltså jag-borde -ta-mig-liv-grova. Nej,  kommer såklart inte göra något, beskriver bara känslorna och tankarna som snurrar runt i huvudet på mig.

Jag är så trött på att känna mig som värsta outsidern, den ingen tänker på om något ska hittas på, den ingen hälsar på när man är här, den ingen vill hjälpa när det krisar, den som bara försvinner i bakgrunden och är osynlig.
Jag är så trött på att vara jag, inte passa in någonstans, alltid känna mig som tredje hjulet.
Vill byta liv, miljö, utseende, ja allt.

Har verkligen ingen lust att fortsätta, får ringa min läkare och se vad som finns att göra, vill inte ha mina piller som en jävla snuttefilt.
Och pillerna löser inte verkligheten. Man kan inte plåstra om mig när världen fortsätter som vanligt.
Längtar tills jag och L flyttar upp till Stockholm, få börja om på något sätt.
Det kanske finns mer där uppe för mig?
Eller köra på Spanien, bara fly landet. Bli bortglömd på 2 sekunder. 

jag

jag